Jävla helvetes äckel anorexi. Vet du hur mycket jag hatar dig? Åh det ska du allt få veta! Du smög dig in i mig, lurade mig och fick mig att tro att du ville hjälpa mig. En sådan tjockis som jag måste ju gå ner i vikt. Ja det var var du sa. Men sanningen är att jag har aldrig varit tjock. Inte det minsta. Jag är smal. Och fin. Vacker, tillomed. Hah! Det trodde du inte att jag skulle säga om mig själv, eller hur Ana?! Men du har bara lurat mig när du sagt att jag är ful, fet, äcklig och mindre värd än alla andra. Det stämmer inte. Du däremot är mindre värd än alla andra, du förstör så många människor. Du är en mördare. Att jag kallade dig för bästa vän tar jag nu tillbaka, för du är inte min vän. Och absolut inte min bästa. Du är min fiende. Jag ska ta kål på dig, du ska försvinna ur mitt liv. Och jag kommer aldrig öppna dörren för dig igen. ALDRIG. Du borde utrotas, man kan ju önska att det gick. Ingen är värd ditt helvete. Ingen. Ingen. Ingen. Jag skulle inte ens önska min värsta fiende detta helvete. För det är ett rent helvete att leva med en röst i huvudet som klagar på dig var dag, timma, minut, sekund. Ja, du finns i mitt huvud jämt, mer eller mindre. Mindre nu, mycket mindre än förut. Nu kan jag gå utan dina tankar ett bra tag. Med mindre ångest. Vilket är skönt, såklart. Men än finns du kvar, men det ska du inte få göra alltför länge till. Du ska tvingas lämna mig. Jag ska göra precis samma sak som du ville göra med mig, du ville ta mitt liv. Jag ska ta ditt, du lever på att jag hoppar över mat. Jag ska äta mycket nu, mycket gott! Precis som alla andra friska människor kan. Jag kan bli frisk igen, nej jag SKA bli frisk igen. DRA ÅT HELVETE ANOREXIA NERVOSA.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag orkar inte! Jag har fått nog! Hur jävla efterbliven kan man vara?! Jag kan ingenting. Allt jag gör blir fel. Jag är inte värd att finnas till. Jag borde vara död. Jag klarar inte av betygen, stressen, allt det där som alla andra klarar av. "Jag f...

Tillbaka på avdelningen. Imorgon skrivs jag ut. Jag gråter. Jag orkar inte mer. Patetiska liv....

Snart ska vi baka scones här på avdelningen till kvällsfikat. Det var mitt förslag och jag har bestämt mig för att ge Ana en spark i baken och äta en macka mer än vad det står på matschemat för det vill jag ha. Hoppas jag klarar det.  Just nu mår ...

JAAAAAAA. Nu är det bestämt, jag ska flytta till antingen jourhem eller familjehem eller båda delar. Nu har jag något att kämpa för, något att tänka på när jag är på botten. Innan samtalet grät jag floder, trodde inte att jag skulle få flytta. Men jo...

Jag mår konstigt. Jag förstår inte själv. Hur kunde jag gå från så taggad till att känna hopplöshet så fort? Detta liv är krävande. Min familj tar kål på mig. Jag tänker fråga avdelningen sen om jag får åka tillbaka. Jag orkar inte ens se mina föräld...