Jag känner mig så ensam. Det är åtminstonde det jag tror. Kan inte riktigt sätta fingret på känslan. Jag är väl lite av allt, rädd, orolig, förtvivlad och även glad på något sätt. Det handlar just nu mest om killar. Eller män, rättonde sagt. Jag pratar med många, vet inte hur jag ska kunna sluta. Dum som jag är lämnar jag ut namn och nummer och få får dem ju även min adress på köpet. Smart.. eller inte. Nu är det en man som vill träffas och ha det skönt. Jag sa nej. Jag vill inte prata med honom. Men rädslan finns att han kommer och kidnappar mig. Fast egentligen, vad spelar det för roll. Mitt liv suger ändå rövhål. Nä nu måste jag sluta prata med killarna och männen på hemsidor. Jag är så mycket bättre än det. Även fast det inte känns så. Ingen är värd detta helvete till liv. Ingen. Jag får sätta korta mål och hopp. Som imorgon då nästa soc möte är. Jag får tänka på det och hoppas att det går bra. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag orkar inte! Jag har fått nog! Hur jävla efterbliven kan man vara?! Jag kan ingenting. Allt jag gör blir fel. Jag är inte värd att finnas till. Jag borde vara död. Jag klarar inte av betygen, stressen, allt det där som alla andra klarar av. "Jag f...

Tillbaka på avdelningen. Imorgon skrivs jag ut. Jag gråter. Jag orkar inte mer. Patetiska liv....

Snart ska vi baka scones här på avdelningen till kvällsfikat. Det var mitt förslag och jag har bestämt mig för att ge Ana en spark i baken och äta en macka mer än vad det står på matschemat för det vill jag ha. Hoppas jag klarar det.  Just nu mår ...

JAAAAAAA. Nu är det bestämt, jag ska flytta till antingen jourhem eller familjehem eller båda delar. Nu har jag något att kämpa för, något att tänka på när jag är på botten. Innan samtalet grät jag floder, trodde inte att jag skulle få flytta. Men jo...

Jag mår konstigt. Jag förstår inte själv. Hur kunde jag gå från så taggad till att känna hopplöshet så fort? Detta liv är krävande. Min familj tar kål på mig. Jag tänker fråga avdelningen sen om jag får åka tillbaka. Jag orkar inte ens se mina föräld...