Jag orkar inte! Jag har fått nog! Hur jävla efterbliven kan man vara?! Jag kan ingenting. Allt jag gör blir fel. Jag är inte värd att finnas till. Jag borde vara död. Jag klarar inte av betygen, stressen, allt det där som alla andra klarar av. "Jag fick B!!" kommer alla andra till mig och säger. Jo tack, jag fick E för att jag missat hela jävla terminen. Åh. Tårar.

Tillbaka på avdelningen. Imorgon skrivs jag ut. Jag gråter. Jag orkar inte mer. Patetiska liv.

Snart ska vi baka scones här på avdelningen till kvällsfikat. Det var mitt förslag och jag har bestämt mig för att ge Ana en spark i baken och äta en macka mer än vad det står på matschemat för det vill jag ha. Hoppas jag klarar det. 

Just nu mår jag okej, tror jag. Jag borde iallafall göra det, jag ska ju få flytta. Men det känns ändå inte helt bra. Kan inte sätta fingret på det, men önskar att jag kunde. Det kan bero på att jag känner mig dum mot mina föräldrar, eller dum är nog en underdrift. Jag känner mig hemsk. Tänk själv om jag var mamma och mitt barn ville flytta, jag skulle vara helt förstörd. Men nu gör jag detta för att jag ska kunna må bättre i framtiden, jag måste fokusera på det istället för mitt dåliga samvete. Detta blir bra, det kommer gå bra. 

JAAAAAAA. Nu är det bestämt, jag ska flytta till antingen jourhem eller familjehem eller båda delar. Nu har jag något att kämpa för, något att tänka på när jag är på botten. Innan samtalet grät jag floder, trodde inte att jag skulle få flytta. Men jo, så blev det. Det känns så bra. Tack mamma, tack pappa, tack avdelningen, tack soc. Tack!

Jag mår konstigt. Jag förstår inte själv. Hur kunde jag gå från så taggad till att känna hopplöshet så fort? Detta liv är krävande. Min familj tar kål på mig. Jag tänker fråga avdelningen sen om jag får åka tillbaka. Jag orkar inte ens se mina föräldrar. Jag vill inte höra deras röst. Jag står inte ut, jag klarar inte av det. Hur kunde det gå så fel? Varför? Jag vet inte själv, men jag önskar att jag gjorde. Då hade jag rättat till allt. Jag känner jämt en ilska för mina föräldrar. Jag kan inte förklara den med ord. Det gör ont i mig när dem pratar med mig och jag är arg - på ingenting, egentligen. Eller allt, kanske man kan säga. Jag måste flytta, måste måste måste. Står inte ut länge till. Jag vill fly till avdelningen, jag hoppas att dem förstår mig.

Idag har jag både vunnit och gått med äs. Mest vunnit, anser jag. Jag åt frukost som vanligt på morgonen hemma. Sen en liten liten lunch i skolan för att sedan äta ett lunch-mellanmål med en vän. Amerikanska pannkakor. Jag åt säkert tio stycken, jag ville gå emot äs. Det kändes så skönt då. Och jag var glad. Kände mig tillomed smal, jag är smal. Men sen när kompisen gick hem började äs ta över mig igen. Istället för att välja standard åtta bitar sushi så valde jag fem bitar. Och till kvällsmålet bytte jag ut mackan mot ett par fluffiga flingor. Dumma äs. Att du jämt ska kontrollera mig. Nej nu ska jag gå emot dig mer. Du ska ner i graven. Magra jävel.

Jag känner mig så ensam. Det är åtminstonde det jag tror. Kan inte riktigt sätta fingret på känslan. Jag är väl lite av allt, rädd, orolig, förtvivlad och även glad på något sätt. Det handlar just nu mest om killar. Eller män, rättonde sagt. Jag pratar med många, vet inte hur jag ska kunna sluta. Dum som jag är lämnar jag ut namn och nummer och få får dem ju även min adress på köpet. Smart.. eller inte. Nu är det en man som vill träffas och ha det skönt. Jag sa nej. Jag vill inte prata med honom. Men rädslan finns att han kommer och kidnappar mig. Fast egentligen, vad spelar det för roll. Mitt liv suger ändå rövhål. Nä nu måste jag sluta prata med killarna och männen på hemsidor. Jag är så mycket bättre än det. Även fast det inte känns så. Ingen är värd detta helvete till liv. Ingen. Jag får sätta korta mål och hopp. Som imorgon då nästa soc möte är. Jag får tänka på det och hoppas att det går bra. 

Jag är trasig men hel. Hur ska man förklara när jag inte själv förstår? Är det såhär det känns att må bra? Mådde jag såhär innan jag blev sjuk? Jag tror att jag mår bra, men samtidigt så har jag en nedstämdhet som finns med mig hela tiden. Depressionen. Jag förstår att det tar tid att bli lycklig igen, men jag vill må bäst nu. Jag vill vara på topp. Men jag får väl stå ut. Det blir bättre, det måste det bli. Jag ska ta en dag i taget. 

Imorse var jag i skolan två lektioner. På svenska lektionen skulle vi redovisa våra krönikor, jag var nervös och mitt hjärta slog fort. Det kändes i hela kroppen. När det var min tur gick jag fram och läste upp den, jag kunde den helt utantill så jag tittade inte ner i pappret mer än då jag sa att jag själv haft anorexi, ville inte se hur alla reagerade (Jo visst, dem flesta vet redan). Jag lyckades prata högt och tydligt och såg runt på alla i publiken. När jag var klar tycker jag att jag fick en hög applåd. Högre än alla andras. Eller så inbillade jag mig bara för att jag var så stolt och glad över att ha klarat det. Efter lektionen kom massa fram och sa att jag var duktig. Det kändes så skönt. Äntligen klarade jag av något och är nöjd. Det gjorde min morgon. 

Nu sitter jag hemma och har fixat lite i rummet. Det blev verkligen vackert. Älskar mitt rum nu.

Ja, jag är nog rätt glad ändå. Idag tar jag över nedstämheten. Fuck you depression...

...and fuck you Anorexia, nu ska jag käka pizza!