Idag har varit en långsam dag. Jag har legat i sängen hela tiden, förutom då jag tvingats gå upp för att äta, jag får ju inte gå ner i vikt igen. Jag måste gå emot Ana (Anorexia)! Det är hemskt vad en depression kan göra. Jag har förlorat all glädje och lycka. Jag finner inte ens någon glädje i att göra saker jag förr tyckte var roligt. Jag känner mig nollställd, känslomssigt död?! Men nu ska jag trycka bort depressionen från tankarna och istället fokusera på något helt annat. Jag har som jag nämnt innan blivit sexuellt utnyttjad av ett flertal killar och män. Första gången var jag 14, och mannen var bra mycket äldre än mig. Jag minns än idag hur osäker jag var. Rädd. Jag förstod inte att han bara utnyttjade mig, jag trodde att han ville ha ett förhållande. Jag litade blindt på honom och lät han ta något som jag aldrig någonsin kommer få tillbaka - min oskuld. När vi var klara såg jag något skumt, det hängde något som såg ut som en kamera på hans lampa. Han hade filmat det! Efter detta var jag väldigt ledsen, jag kände mig lurad och tänkte att jag fick skylla mig själv för jag hade satt på mig lite vågade kläder när jag gick till honom. Jag kännde mig så smutsig. Värdelös. Det var mitt fel, bara mitt, tänkte jag. Efter detta ville han träffa mig igen. Och varje gång vi träffades skulle vi ha sex. Jag hade inget självförtroende alls och när jag var med honom kände jag att jag blev bekräftad. Tills en dag då han skrev till mig att jag inte var något vidare att ha. Jag slutade prata med honom. Det är jag glad över att jag gjorde, han var inte värd mig. Efter detta började jag prata med massor av män. Dem flesta skrev saker som handlar om sex och ville få med mig på allt möjligt. Jag lurades med flera gånger. Detta påverkade mig väldigt starkt då jag sedan träffade en kille som jag blev tilsammans med. Då vi skulle ligga med varandra tänkte jag alltid på att jag blivit utnyttjad och det fick mig att känna mig som en hora. Jag gjorde slut med honom ett tag efter detta, det gick inte att vara med honom när jag bara tänkte på hur äcklig jag var hela tiden. Men jag sa aldrig till honom att det var därför det tog slut. Än idag känner jag mig smutsig. Nu när jag fått skriva ner allt som hänt (vilket är väldigt skönt!) så måste jag komma fram till något som gör att jag kan få bort eller minska tankarna på detta. Det som förstör mig ska jag arbeta bort. Så vad ska jag då göra för att känna mig mindre smutsig:
~ Jag måste säga till mig själv att det inte var mitt fel. Det var männens fel, det var dem som utnyttjade mig. Oavsett hur jag klädde mig eller gick med på det dem sa så var det inte mitt fel. Bort med alla anklagelser på mig själv!
~ När jag känner mig som mest värdelös ska jag tänka att "detta kan hända den bästa!".
~ När någon av dem som utnyttjat mig skriver eller ringer mig ska jag antingen strunta i att svara eller säga till dem en gång för alla att jag tycker att dem gjort fel (beror såklart på vem som skriver/ringer till mig).
Och som avslutning på min text så tänker jag säga såhär till mig själv...
JAG ÄR INTE ÄCKLIG, SMUTSIG, VÄRDELÖS ELLER NÅGOT ANNAT NEDSÄTTANDE ORD. DET ÄR INTE MITT FEL DET SOM HÄNT. OCH DET SOM HÄNT HAR HÄNT, NU GÖR JAG ANNORLUNDA I FRAMTIDEN!

Nu har jag tänkt att skriva om det mest centrala just nu. Mitt liv. Jag är ju som sagt inlagd på en avdelning pga att jag vill avsluta mitt liv. Jag har försökt fyra gånger. Första gången försökte jag skära sönder pulsådern. Andra gången drack jag naggelacksbortagningsmedel (men det vet jag nu i efterhand att man inte kan dö av). Tredje gången svalde jag ett föremål ungefär lika stort som en kork. Fjärde gången tog jag en överdos av huvudvärkstabletter, sönmntabletter och ångesminskadeabletter. Men som sagt, jag lever än idag. Orsakerna till att jag vill ge upp är många. Alla de som jag nämnde i första inlägget spelar in + att det är kaos hemma. Men efter att jag tog överdosen av tabletter på avdelningen så ville dem skriva ut mig. De sa att det ändå inte hjälpte mig att vara där. Men vad ska hjälpa av att vara hemma tänker jag? Jag menar, det var ju det vanliga livet hemma som fick mig att hamna på avdelningen?! Men mamma och pappa pratade med avdelningen och jag ska nu vara där tre dagar i veckan på akutsidan nu istället för behandlingssidan. Innan har jag väl inte kämpat 100% när jag varit på avdelningen, men nu ska jag göra det! Därför skriver jag en lista här på vad jag ska tänka på när jag är på avdelningen:
~ Jag ska ta hjälp av personalen när jobbiga tankar eller panikångestattacker kommer.
~ Jag ska ställa mig själv frågan "Är det verkligen värt det?" när jag är påväg att skära/skada mig.
~ Jag ska lyssna på vad personalen säger, och ta åt mig.
~ Jag ska tvinga bort alla tankar på att jag inte vill leva eller inte är värd att finnas till och omvandla tankarna till att tänka att det kommer bli bättre.
~ Jag ska aktivera mig så att jag kan vara glad för stunden.
Och när jag är hemma ska jag:
~ Försöka att aktivera mig genom att umgås med kompisar, för det är då jag mår som bäst.
~ Prata med mig själv när saker är som jobbigast, kanske när jag är påväg att skada mig. (ja, jag brukar prata med mig själv hihi)
~ Pyssla eller se på film för att slå bort tankarna.
Jag tror att om jag gör dessa saker så kommer jag att må bättre om ett tag. Det kommer förmodligen gå långsamt och vara tufft, men vem har sagt att jag inte klarar det för det?! 

Nu känner jag att jag måste få allt uträtt. Det kan inte fortsätta såhär, jag kommer gå under. Jag sitter och tänker på saker som hänt för flera år sedan. Jag måste gå vidare innan jag kommer kunna må bra. Man kan inte gå och älta gamla händelser, vad blir bättre av att göra det? Ingenting. Jag känner inte för att gå in och gräva i allt som hänt, det ska jag göra en dag då jag känner mig starkare. Nu måste jag komma på en lösning att hålla hoppet vid liv tills mötet med soc nästa vecka. Jag vill inte förlora hoppet igen och försöka ta livet av mig, jag kan inte vara så egoistisk. Så vad ska jag göra sålånge för att hålla mig själv vid liv?
~ Jag tror att jag måste hålla mig ifrån mina föräldrar för att slippa mer bråk som får mig mer nere.
~ När jag får sova borta kan jag sova hos vänner såläge tills jag troligtvis hamnar i ett fosterhem.
~ Jag ska måla något på min arm som får påminna mig om att det inte är värt att skada sig.
~ Jag ska skriva av mig så fort jag får jobbiga tankar.
~ Jag ska ställa mig framför spegeln varje dag och säga till mig själv att jag duger som jag är och att det kommer bli bättre.
Jag ska verkligen försöka göra dessa saker, jag går all in nu! Nu fan ska jag få tillbaka min livlust!

Nu ligger det chokladbollsmet i hela köket. Jag har bakat till morfar, han fyller år. Ikväll ska vi hem till honom och mormor och fira. Jag har panik! Det var bara några dagar sedan som jag försökte ta livet av mig med en överdos av tabletter, vad kommer dem säga om det? Hur ska jag bete mig? Vad ska jag säga? Förväntar dem sig att jag ska vara glad? Jag orkar inte klistra på mig ett lådsas leende, inte nu. Fast jag tror att jag måste. För att lugna ner dem. Jag får försöka att slå bort alla jobbiga tankar som kommer, försöka ha det bra. Eller, okej åtminstonde. 

Nu är jag verkligen på botten. Jag tror inte att man kan komma mycket längre ner. Hela dagen har jag suttit på mitt rum och gråtit. Jag har rakblad och rakhyvlar gömda i mitt rum, dem ligger där och ropar på mig. Jag har lyckats hålla mig ifrån suget länge, flera dagar. Jag ville verkligen inte förstöra mig mer, så jag bestämde mig för att ringa avdelningen och be om att få avbryta permissionen. Men nej, det fick jag inte. Hur mycket jag än försökte förklara för dem att det inte gick så tvingade dem mig att stanna. Det slutade med att jag skar upp min arm ännu mer. Det finns snart ingen ledig yta på min kropp där huden syns. Överallt är det sår eller ärr. Det set förjävligt ut. Nu känns det som att jag lika gärna kan ge upp, men jag har lovat mig själv att fortsätta kämpa. Jag behöver hjälp, jag är redo att ta emot den från avdelningen, men när jag väl vill så får jag inte. Och mamma och pappa kan jag inte prata med, det är kaos mellan oss. Det pratas om att jag ska bo hos en fosterfamilj, och det känns helt okej nu. Det skulle vara skönt att slippa dem. Men det känns dumt också, att lämna dem som vill hjälpa mig. Men det kanske är vad jag behöver, ett tag, tills det blivit bättre. Det måste bli bättre!

Hej.

Ni kan kalla mig X. Jag är 15 år. I denna bloggen kommer jag att skriva om mitt liv - som en dagbok, fast allmän. Jag har under de senaste åren mått väldigt dåligt. Jag kommer att skriva lite kort om det nu, och sedan gå in i allt som hänt mer noggrant för att kunna bearbeta och gå vidare. Detta har hänt mig de senaste åren...

- Jag har varit mobbad.

- Jag har blivit sexuellt utnyttjad.

- Mitt självförtroende sjönk till 0.

- Jag fick diagnosen Anorexia Nervosa.

- Jag hamnade i ett självskadebeteende.

- Jag fick diagnosen depression.

- Jag försökte ta mitt liv fyra gånger.

- Jag hamnade på en sluten avdelning (och där bor jag idag).

Men nu tänker jag såhär, att eftersom jag misslyckats alla gånger jag försökt ta mitt liv, då kanske det inte är meningen att jag ska dö?! Jag har bestämt att jag ska kämpa mig ur allt, hur tufft det än är. Det är okej att falla, om man reser sig upp igen. ♥