Jag har nog aldrig riktigt förstått det med vänner. När är man vänner? Vad ska man göra för vännerna? När ska man bryta upp med någon? Egentligen är det ganska självklart. Skulle jag svara på mina egna frågor så skulle jag väl säga att en vän är någon som man trivs att vara med och man skall visa att man bryr sig om sina vänner på alla tänkbara sätt och man ska bryta upp med en vän när hen gjort eller sagt något dumt som inte är förlåtelsebart. Men det är inte alltid så enkelt ändå. Jag har verkligen fått tänka om under den senaste tiden. När man mår som jag gör så ser man vilka vänner som orkar stanna kvar vid ens sida, vilka som drar sig undan och vilka som kommer till. Tex de två närmsta vännerna jag har är dem som knappt funnits för mig nu. Och med det menar jag att dem inte frågat hur jag mår, uppmuntrat mig och i vissa fall har de helt ignorerat mina handlingar. Som när jag försökt ta livet av mig. Dessa personer är egentligen inga riktiga vänner, dem borde kastas i papperskorgen. Men en av dem är så rolig att vara med att jag inte kan bryta upp med personen. Gör jag fel då? Det är detta som jag tycker är så svårt. Om jag skulle följa min hjärna så är det fel men mitt hjärta säger att jag vill behålla vännen. En av dem två har jag faktiskt hållt mig lite ifrån de senaste veckorna, det är väl att bryta upp lite. Men sedan finns det dem som aldrig varit mina vänner eller så var det längesedan dem var det. Dem har kommit och pratat med mig, skickat söta sms och försökt hjälpa mig. Det är väl egentligen sånna vänner man ska ha? Jag kommer inte komma fram till något nu, men jag ska fortsätta tänka vidare om detta. Kanske borde jag umgås mindre med dem som inte visat att dem bryr sig? Fast det skulle ju också kunna vara så att dem inte vet hur dem ska visa det? Men som sagt, jag ska släppa lös tankarna nån annan dag och se vilka som egentligen är mina vänner.

Det är så skumt, på en vecka har allt blivit så annorlunda. Jag mådde åt helvete och var stensäker på att enda vägen ut var att ta livet av mig. På en vecka förändrades det tänket helt. Nu tror jag att det kommer bli bättre, eller, jag är nästan helt säker på det. Vet ni hur skönt det är?! Det går inte att beskriva med ord. Jag är glad, nästintill lycklig. Jag har haft en sådan här period när jag började bli frisk från Ana, men den släppte och nu kommer den tillbaka. Jag hoppas med hela mitt liv att den stannar. Jag vill att allt ska fortsätta såhär, då kan jag vara lycklig och nöjd. Jag skaffade bloggen för att bearbeta allt jag är/har varit med om. Men idag känns det som att det inte finns något att bearbeta. Det känns bra idag, med nästan allt. Underbar känsla. Nu ska jag iväg till världens finaste vän och sova över. Det ska bli bäst!

Imorse var jag i skolan på svenska lektionen. Det var väldigt mysigt! klasskamraterna pratar med mig igen och dem var så söta. På lektionen skulle vi skriva krönikor om vad vi ville. Jag valde ätstörningar, det kan jag ju rätt bra. Jag blev klar och jag är rätt nöjd. Min lärare läste den och hon sa att det var jättebrajobbat och att jag har talang osv. Det var länge sedan jag fick så mycket beröm. Och sen fick jag ännu mer beröm av kompisarna. Jag blev såhäääääääääär glad! Alla i klassen ska läsa upp krönikorna om två veckor, jag får välja själv om jag vill eller inte, men jag tror nog att jag ska utmana mig. Här är krönikan....

När maten blir ens fiende

Det finns folk som ser sig själv som tjocka fastän deras kropp inte bär något fett. Det finns folk som använder maten som en kontroll när allt annat går dåligt. Det finns folk som tränar flera gånger om dagen för att hjärnspökena tvingar dem till det. Det är folk som svälter, folk med ätstörningar.

Jag gissar att du är lika trött jag jag på allt tjat om hur man måste se ut för att vara snygg? Enligt media är ju snygg lika med smal. Modetidningarna sprider trender som inte passar människan så folk mår sämre. Vart du än går finns det bilder på smala och i vissa fall magra kvinnor och män med magrutor och stora muskler och på reklamen visas hemsidor som handlar om dieter. Känner du igen dig?

Jag själv har varit nere i Anorexins djupaste träsk och vet vilket helvete det är. Jag har fått erfarenheter och jag vet vad som händer när kroppen är i svält, det finns inga positiva saker med det. Att förlora koncentrationen, lusten för att göra saker och tvingas leva med en röst som klagar på dig varje dag är inte roligt.

För att minska antal människor som drabbas av ätstörningar kan man skaffa en lag som säger att modeller måste ha ett normalviktigt BMI. Man borde också förbjuda all reklam som handlar om bantning på tv och istället ha sådan reklam på speciella hemsidor där man själv får välja om man vill läsa eller inte.

Varför ska modellerna i klädaffärer vara pinnsmala? Varför tror vi att smal är lika med lycklig när det egentligen är en fet lögn? Varför har vi inte gjort något åt detta tidigare?

Om samhället ändrade idealen mer hälsosamt skulle vi inte behöva må dåligt över våra kroppar, alla kroppar är fina kroppar.

Nu har jag klätt om till en häxa och är förberädd för halloweenfestensom börjar om ca tre timmar!  

Imorse var jag i skolan på en svenska lektionen. Jag hade sett fram emot att få träffa alla klasskompisar (har varit ifrån dem i snart sju veckor då jag varit på avdelningen). När jag kom sa dem hej och några kramade mig. Men det kändes så fel, det var något i luften. Som att dem inte tyckte om mig riktigt längre. Är det bara för att dem vet att jag försökte ta livet av mig? Hatar dem mig för det? Eller är dem besvikna för att jag misslyckades, dem kanske ville slippa mig? Jag vet inte, det skulle ju också kunna vara så att dem blev obekväma och inte visste hur de skulle prata med mig, så de lät bli. Jag önskar att jag hade svar, nu kan jag bara gissa. Och fråga dem, nej det tänker jag inte göra. Om det fortsätter möjligtvis, men inte nu. Imorgon är det halloweenfest och där träffar jag dem igen (och innan i skolan på en lektion), jag hoppas verkligen att det blir roligt. Jag behöver få ha kul, jag har varit nere så länge. Men jag tänker att jag får göra det bästa jag kan, mer än så går inte.

Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan.
Jag gick upp ett kilo, ett kilo?!
Jag hade visserligen gått ner 0,7kg förra veckan, så jag ligger fortfarande på minsta normalvikt, lite under medelkurvan tack och lov. Jag vill stå still i vikt nu, vara viktstabil. Jag vill absolut inte upp mer. Detta gör mig lite orolig, jag ska ju på fika imorgon och på fredag på halloweenfest och där serveras nog en hel del och i helgen då jag sover över med vännen så kommer vi nog gå och köpa godis. Tänk om jag går upp ett kilo till. Jag vet att det krävs mycket för att gå upp, det har jag ju märkt. Men min kropp har varit nere i svält och inte blivit 100% vanlig igen. Jag har därför lättare att gå upp och ner i vikt. Det gör mig galen, kan jag inte bara få stå still. Jag äter enligt matschema, tillomed lite utanför om jag känner för det. Och näringsdryckerna har jag slutat med. Såpass långt har jag kommit. Men att tankarna inte ger med sig gör mig rädd. Jag vet att det kan ta upp till 5-7 år för att bli helt frisk. Men tänk om jag är en av dem som aldrig blir helt frisk? Åh, nej såhär får jag inte tänka. Bort med alla negativa tankar och fram med det positiva. Nu har jag iallafall fått skriva av mig. Stay strong.

Idag har jag haft läkarsamtal. Om ni frågar mig så gick det bra, jag tror att läkaren, behandlaren och mina föräldrar också tyckte det. Först pratade jag med dem utan mina föräldrar och då fick jag sagt igen att jag vill flytta till forterfamilj, eller fosterhem som det heter nu för tiden. Läkaren sa att han var inne på samma spår. Han ville först att jag skulle till ett riktigt behandlingshem långt hemmifrån men då jag berättade att jag haft det bättre de senaste tre dagarna så sa han att om det håller i sig så är det nog bättre att satsa på en fosterfamilj i antingen ett halvår eller tre månader, men det ska vi bestämma med soc nästa tisdag. Nu är jag påväg till ätstörningsenheten. Där ska jag väga mig och jag är lite orolig. Men så är det alltid dessa dagar. Men egentligen är det ingen big deal, min vikt är ju stabil igen. Det jag är rädd för är att vikten ska rusa uppåt, men egentligen så har jag fått bevisat nu att den inte gör det. Efter vikt och samtal på äs så ska jag hem på permission till på söndag kväll. Det känns rätt bra, faktiskt. Jag har planerat saker med massor av vänner. Imorgon ska jag troligtvis till göteborg och fika med en vän, på fredag är det halloweenfest och lördag till söndag sover jag hos en underbar vän! Och så ska jag få gå i skolan en timma på både torsdag och fredag. Jag är rätt pepp, fan vad skönt det är att få tillbaka dessa positiva känslor! 

"Du är fet. Ful. Äcklig. Värdelös. Misslyckad. Patetisk. Du gör ingenting rätt, du är fel hela du."

Det är som en röst, den finns i mig. Den skriker på mig, förklarar varför jag inte är lika mycket värd som alla andra. Det började då jag var mobbad, men då var det klasskamrater som sa till mig hur dålig jag var. Tillslut trodde jag dem, om så många människor sa det, då måste det ju vara sant?! Mitt självförtroende sjönk till noll. Jag hatade mitt utseende, jag var världens fulaste flicka. Allt jag sa tyckte jag blev fel. Jag kunde sitta och tänka på konversationer jag varit i och tänka att jag skulle sagt si och så istället och gjort på andra sätt. Det slutade med att jag hatade mig själv, jag var min egen fiende. Det har jag varit länge nu. Varför jag skriver detta idag är för att det har hänt något dem två senaste dagarna. Jag har sett mig i spegeln och istället för att äcklas så har jag tyckt att jag ser helt okej ut. Nästan fin, ja. Det känns underbart. Det ger mig hopp, kanske kan jag lära mig att tycka om mig själv. Kanske tillomed älska mig själv?! Med detta vill jag avsluta och säga till mig själv att JAG DUGER SOM JAG ÄR!

Idag ska jag skriva om något som har förstört mig totalt men sedan gjort mig enormt stark. Anorexia Nervosa. Det hela startade med att jag frågade en vän, "Tycker du att min mage ser stor ut?" Som svar fick jag höra att jag inte var tjock, men min mage var lite rund. Innan jag börjar berätta historien så måste jag säga att jag redan vid det tillfället var väldigt smal. Tillomed några kilo underviktig. Detta gör mig förbannad när jag tänker tillbaka på att vännen kunde säga så! Jag tyckte inte själv att jag var tjock vid det tillfället, jag tyckte istället att jag var lite för smal. Jag blev tillomed kallad för pinnen av en del personer. Men jag bestämde mig för att fem kilo, det är vad jag vill gå ner. Jag minns hur jag skrev i min dagbok när jag gått ner dem fem kilorna att jag tappat kontrollen. Jag började spy efter maten och hoppade över en massvis med måltider. Vikten rasade ännu mer. Det tog flera månader innan mina föräldrar skickade mig till ätstörningsenheten. Vid det tillfället tyckte jag att dem var dumma i huvudet, jag var ju för tjock för att vara ätstörd?! Jag ville ner mer, mer och mer! Det gick flera veckor och ett flertal gånger var jag nära på att bli inlagd med sond (alltså att man matas med en slang via näsan). Jag hamnade aldrig där, utan istället i en lägenhet med personal som hjälpte mig att äta och gav mig lektioner om mat och varför man behövde äta och allt sånt. Det blev min start för att få tillbaka mitt liv och vara hälsosam igen. Det var tufft, väldigt tufft. Det var som att mina egna tankar bråkade med varandra, den ena skrek på mig att jag var världens tjockaste, äckligaste och fulaste människa. Att jag inte var värd att äta. Den andra sa att jag skulle äta för att bli frisk, maten var min medicin. Och näringsdryckerna såklart. Idag har ångesten över att äta minskat enormt, tankarna är mycket svagare och jag har gått upp till normalvikt igen och kan se att jag faktiskt är smal. (Okej, vissa gånger känner jag mig fet, eller Ana lurar mig och säger att jag är det) Efter allt detta så har jag lärt mig en massor. Jag var verkligen på botten, och den erfarenheten är bra att ha. Jag lärde mycket om mig själv. Nu är det bara för mig att fortsätta kämpa på, gå emot Ana och satsa på ett friskt och hälsosamt liv! Näfan, nu ska jag käka middag!