Jag är trasig men hel. Hur ska man förklara när jag inte själv förstår? Är det såhär det känns att må bra? Mådde jag såhär innan jag blev sjuk? Jag tror att jag mår bra, men samtidigt så har jag en nedstämdhet som finns med mig hela tiden. Depressionen. Jag förstår att det tar tid att bli lycklig igen, men jag vill må bäst nu. Jag vill vara på topp. Men jag får väl stå ut. Det blir bättre, det måste det bli. Jag ska ta en dag i taget. 

Imorse var jag i skolan två lektioner. På svenska lektionen skulle vi redovisa våra krönikor, jag var nervös och mitt hjärta slog fort. Det kändes i hela kroppen. När det var min tur gick jag fram och läste upp den, jag kunde den helt utantill så jag tittade inte ner i pappret mer än då jag sa att jag själv haft anorexi, ville inte se hur alla reagerade (Jo visst, dem flesta vet redan). Jag lyckades prata högt och tydligt och såg runt på alla i publiken. När jag var klar tycker jag att jag fick en hög applåd. Högre än alla andras. Eller så inbillade jag mig bara för att jag var så stolt och glad över att ha klarat det. Efter lektionen kom massa fram och sa att jag var duktig. Det kändes så skönt. Äntligen klarade jag av något och är nöjd. Det gjorde min morgon. 

Nu sitter jag hemma och har fixat lite i rummet. Det blev verkligen vackert. Älskar mitt rum nu.

Ja, jag är nog rätt glad ändå. Idag tar jag över nedstämheten. Fuck you depression...

...and fuck you Anorexia, nu ska jag käka pizza!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag orkar inte! Jag har fått nog! Hur jävla efterbliven kan man vara?! Jag kan ingenting. Allt jag gör blir fel. Jag är inte värd att finnas till. Jag borde vara död. Jag klarar inte av betygen, stressen, allt det där som alla andra klarar av. "Jag f...

Tillbaka på avdelningen. Imorgon skrivs jag ut. Jag gråter. Jag orkar inte mer. Patetiska liv....

Snart ska vi baka scones här på avdelningen till kvällsfikat. Det var mitt förslag och jag har bestämt mig för att ge Ana en spark i baken och äta en macka mer än vad det står på matschemat för det vill jag ha. Hoppas jag klarar det.  Just nu mår ...

JAAAAAAA. Nu är det bestämt, jag ska flytta till antingen jourhem eller familjehem eller båda delar. Nu har jag något att kämpa för, något att tänka på när jag är på botten. Innan samtalet grät jag floder, trodde inte att jag skulle få flytta. Men jo...

Jag mår konstigt. Jag förstår inte själv. Hur kunde jag gå från så taggad till att känna hopplöshet så fort? Detta liv är krävande. Min familj tar kål på mig. Jag tänker fråga avdelningen sen om jag får åka tillbaka. Jag orkar inte ens se mina föräld...