Jag har inte skrivit på några dagar men nu så. Jag mår dåligt igen. Det har gått nerför de senaste dagarna, vilket gör mig rädd. Kommer jag falla tillbaka helt? Det har ju blivit så bra! Jag kan inte kontrollera mina känslor, jag vet inte hur jag ska göra. Vill må bra men hur? Jag hade läkarsamtal idag och läkaren sa att jag inte får börja med den extrema behandlingen mot acne pga att jag kan bli mer deprimerad. Det dem inte förstår är att jag skulle säga till isånafall. Jag vill väl inte må dåligt, hallå?! Men nej. Där krossades mina drömmar om att bli fin. Jag är äcklig, äcklig och ful. Fyfan för mig. Efter läkarsamtalet åkte jag till ett samtal på äs enheten. Det blev inget bra, jag satt och klagade och surade. Barnsligt tycker jag nu i efterhand, men gjort är gjort. Fick iallafall fram min åsikt, väldigt tydligt. Nu ska jag iväg och besöka en gymnasieskola. Första besöket. Jag hoppas att det är en bra skola. Väljer mellan den och två andra. Hoppas hoppas! Ja, inlägget nu blev kanske lite rörigt och sa nog inte så mycket. Men det var skönt för mig att få ner det. 

Nu har jag fått reda på varför min kompis inte får sova hos mig. Hennes föräldrar är rädda för att jag ska ha dåligt inflytande på henne. Att jag ska typ börja lära henne hur man skär sig? Men det skulle jag aldrig göra, ALDRIG. Eller att jag skulle ta livet av mig när jag är med henne. Det dem inte förstår är att jag mår bra när jag är med henne. Det är en av alla jag faktiskt kan må rätt bra med. Men jaja, jag får väl respektera dem. 

Idag har jag träffat en gammal barndomsvän. Vi har pratat ett litet tag och bestämde oss för att ses. Hon bor bara ca 100m ifrån mig. Det var mysigt och roligt att träffa henne! Absolut inte sista gången. 

Jävla skit. Är så sjukt besviken/arg/ledsen. Skulle ha en kompis som sover över här. Jag väntade på henne utanför affären för vi skulle köpa B&J. Jag får ett sms där det står "Får inte sova över". Nu har jag pratat mer med henne och hon säger att hennes föräldrar har pratat ihop sig (dem är skilda) och bestämt att hon aldrig får sova hos mig förrän jag blivit frisk. Men vadfan?!?!?!? Varken anorexia eller depressionen smittar av sig? Vad är deras problem? Jag kommer fan inte bli frisk på år? Varför ska jag behandlas annorlunda än alla andra?! Jag är så jävla ledsen och besviken. Kan inte förklara med ord. Det gör ont i hela mig. Men jag får sova hos henne, men seriöst, är inte det samma sak? Skillnaden är att hennes föräldrar är hemma hos henne, men vi pratar ju inte med dem mer än när vi äter? Jävla skitliv. Hade jag haft tabletter nu så hade jag överdoserat igen. Jag orkar inte mer. Nu ska jag gråta. Jag är trasig.

Från att ha haft 42 poäng av 54 på depressionskalan har jag nu rasat ner till 30 och min läkare anser att jag har blivit av med nästan halva depressionen på några få veckor. Fantastiskt! Visst, 30 är ganska stark depression det med, men 42.. fy vad dåligt jag mådde. Jag ska fortsätta kämpa på. Poängen ska ner till noll, eller åtminstonde under 10, tycker jag. Det kan jag leva med. Man kan ju inte alltid må bra. Med denna glada nyheten så ska jag göra ännu en positiv sak. Nu när jag sett att det faktiskt kan bli bättre ska jag försöka göra det ännu bättre. Jag ska...
~ Göra aktiviteter så mycket som möjligt för depressionen säger till mig att bara ligga i sängen hela dagarna. 
~ Inte undvika kompisarna, nä nu ska det bli fest!
~ Hjälpa andra som är i samma eller liknande situation som mig, jag mår bra när jag hjälper till.
~ Skrika min lycka hes!!!!

Från att ha haft 42 poäng av 54 på depressionskalan har jag nu rasat ner till 30 och min läkare anser att jag har blivit av med nästan halva depressionen på några få veckor. Fantastiskt! Visst, 30 är ganska stark depression det med, men 42.. fy vad dåligt jag mådde. Jag ska fortsätta kämpa på. Poängen ska ner till noll, eller åtminstonde under 10, tycker jag. Det kan jag leva med. Man kan ju inte alltid må bra. Med denna glada nyheten så ska jag göra ännu en positiv sak. Nu när jag sett att det faktiskt kan bli bättre ska jag försöka göra det ännu bättre. Jag ska...
~ Göra aktiviteter så mycket som möjligt för depressionen säger till mig att bara ligga i sängen hela dagarna. 
~ Inte undvika kompisarna, nä nu ska det bli fest!
~ Hjälpa andra som är i samma eller liknande situation som mig, jag mår bra när jag hjälper till.
~ Skrika min lycka hes!!!!

Måste få ut min ilska NU! En tjej ringde mig, hon har anorexia, hon berättar att en i personalen på akuten hon ligger på sa att hon inte är underviktig (trots att hon är det). Flickan blev helt förstörd och jag kan verkligen förstå henne. När man är längst ner tar man allt sånt som att man är tjock. Så jag ringde till hennes avdelningen och berättade att jag var förbannad att X i personalen hade sagt så. Som svar får jag "Vi får inte berätta om det finns någon med det namnet som ligger på sjukhuset, men jag kan berätta detta vidare till den det berör." Och så la dem på. Jaha. Jag är fortfarande lika arg! Men... jag måste släppa det... nu. Jag öppnar fönstret och vädrar ut ilskan. Jag gjorde ju iallafall allt jag kunde.

Jävla helvetes äckel anorexi. Vet du hur mycket jag hatar dig? Åh det ska du allt få veta! Du smög dig in i mig, lurade mig och fick mig att tro att du ville hjälpa mig. En sådan tjockis som jag måste ju gå ner i vikt. Ja det var var du sa. Men sanningen är att jag har aldrig varit tjock. Inte det minsta. Jag är smal. Och fin. Vacker, tillomed. Hah! Det trodde du inte att jag skulle säga om mig själv, eller hur Ana?! Men du har bara lurat mig när du sagt att jag är ful, fet, äcklig och mindre värd än alla andra. Det stämmer inte. Du däremot är mindre värd än alla andra, du förstör så många människor. Du är en mördare. Att jag kallade dig för bästa vän tar jag nu tillbaka, för du är inte min vän. Och absolut inte min bästa. Du är min fiende. Jag ska ta kål på dig, du ska försvinna ur mitt liv. Och jag kommer aldrig öppna dörren för dig igen. ALDRIG. Du borde utrotas, man kan ju önska att det gick. Ingen är värd ditt helvete. Ingen. Ingen. Ingen. Jag skulle inte ens önska min värsta fiende detta helvete. För det är ett rent helvete att leva med en röst i huvudet som klagar på dig var dag, timma, minut, sekund. Ja, du finns i mitt huvud jämt, mer eller mindre. Mindre nu, mycket mindre än förut. Nu kan jag gå utan dina tankar ett bra tag. Med mindre ångest. Vilket är skönt, såklart. Men än finns du kvar, men det ska du inte få göra alltför länge till. Du ska tvingas lämna mig. Jag ska göra precis samma sak som du ville göra med mig, du ville ta mitt liv. Jag ska ta ditt, du lever på att jag hoppar över mat. Jag ska äta mycket nu, mycket gott! Precis som alla andra friska människor kan. Jag kan bli frisk igen, nej jag SKA bli frisk igen. DRA ÅT HELVETE ANOREXIA NERVOSA.

Idag var första mötet med soc. Det gick bra, väldigt bra. Det var dock också väldigt jobbigt, jag menar, jag sårar mina föräldrar när jag säger att jag inte vill bo hemma. Men jag ska troligtvis få flytta akut till en jourfamilj om lite mer än två veckor. Sen ska jag komma till ett familjehem. Känns bra. Men orkar inte skriva om det, lite jobbigt just nu med tankarna.